DenTatueradeMamman

Som ni vet så har jag en snubbe med långt skägg. Det är väldigt långt, ända ner till hans navel, men då är det också väldigt tunt på slutet.

Jag kan säga att innan jag träffade honom så var skägg det värsta jag visste.

I maj år 2001 så var jag singel och hade killar som jag bara var kompis med. Tyckte jag i alla fall. Men så var det en man här i byn som blev lite kär i mig och jag var INTE intresserad av honom. För att komma ur den pinsamma situationen så sa jag: " Nej, jag kan inte vara tillsammans med dig för du har ju mustasch och jag gillar inte skägg och sånt"

I samma veva blev ytterligare en av mina killkompisar kär i mig och han hade ett litet trekants skägg på hakan. Minilitet alltså, men jag körde med samma ursäkt "Tyvärr jag gillar inte skägg"

Samtidigt hade jag raggat upp min nuvarnade skäggiga man. Han var förälder på fritidshemmet som jag jobbade på, och jag la in en stöt på den rockigaste singelpappan, dvs. han. Det var konstigt att han hade skägg, men vi pratade i telefon i timmar på kvällarna och han förförde mig med sin personlighet.

Så kom midsommarafton och jag hade en liten fest. Det var jag, mustasch-mannen och lill-skäggs killen. Senare på kvällen kom min man med det långa skägget, de andra två stirrade på honom när jag sa:"Det här är min nya kille!"

Sen ville inte mustasch-mannen och lill-skäggskillen vara kompis med mig mera….

Jag kan ju tala om att det kändes som att pussa läppar i en hårbotten, första gången jag skulle testa att vara romantisk med min lång-skägg man.

Dagens : Det finns fortfarande saker kvar att göra på min lista.

Dagens : Fyra möten med olika socialtjänster är nu inbokade, två stycken på måndag.

Nu är det snart ett år sedan som jag förlorade min bästa vän. Nej då, hon är inte död, hon hittade förmodligen andra kompisar som hon tyckte var bättre än jag…

Våran minsta dotter frågar i bland: ” Var är Jenny? Jenny som bodde i det gula huset, hon älskar ju mig. Kan vi åka och hälsa på Jenny mamma?”

Nej, vi kommer nog aldrig mer att åka till henne. Hon försvann. Hon gjorde två saker mot min man och jag pratade inte med henne om det, jag hade överseende. Väldigt fegt av mig, men det var svårt eftersom hon var skitfull när det hände. Jag visste inte om hon kom i håg eller om hon hade minneslucka.

Vid tredje gången som hon var elakt mot min man sa jag i från. Jag blev till ett lejon och sa att nu fick det vara nog! Jag berättade också för henne vad hon gjort förut, hon mindes inte det sa hon….

Sen startade skitsnacket. Alla de som vi umgåtts med i byn slutade prata med oss. Jag fanns inte längre för min bästa vän.

Jag har berättat vad hon gjort för några få. Jag vill inte förstöra för henne, jag kan låta folk få ha kvar sin bild av hur de tror att hon är.

Jag tänker på det som hänt ganska ofta. Jag känner mig väldigt ensam. Jag känner mig sviken och kränkt. Jag har träffat nya vänner, men jag är rädd för att prata om relationer och hur jag känner. Jag kan se att det här hänger i hop med att jag mår dåligt nu.

Ps. Alla skitsnackare har flyttat från vår by, men de går kvar där ute i världen och tror en massa om mig som inte är sant.

Dagarna har gått i snigelfart för mig den sista tiden, men ändå så har jag inte kunnat skriva.

Jag gör allting och ingenting hela tiden och känner mig så trött.

Minsta lilla tjejens förkylning sjunger i alla fall på sista versen, så om solen tittar fram i morgon så kan vi åka och bada.

En av ungarna har fotbollsträning 4,7 mil bort enkel resa och det är så nästan varje dag.

Min käre make åker dit med honom och på så sätt är de borta i cirka 4-5 timmar varje dag.

När min skäggiga man är hemma så är han i källaren och bygger på nya studion i timmar.

Jag är som ett urladdat batteri just nu.

Jag har inte min allra bästa vän längre och det gör mig tom.

Men det räcker nu, jag har sagt stopp till mig själv och bestämt mig för att jag är värd en bättre behandlig.

Jag är trött och jag vill ändå umgås, träffa nya intressanta människor.

Vara med mina gamla bra kompisar, där jag bara kan vara som jag är.

Det känns som om jag har gjort slut med någon kille, fast det var bara vänskap.

Det gör ont att bli bortvald, fast jag är vuxen.

Jag önskar jag kunde sova bort allting……

Tjoho, jag slet mig loss från hemmet och ägnade mig åt att snacka tjejsnack en hel kväll med en av mina äldsta vänner.

Nu menar jag inte äldst som i gammal, utan att vi träffades på den fantastsikt allmänbildande linjen social på Torsbergsskolan, Bollnäs, Hälsingland.

Och om jag nu räknar efter så var det väl 22 år sen, hjälp hur gamla har vi blivit egentligen!

Jag brukade presentera henne som tjejen som kunde springa med pumps, på grusväg när hon var full.

Hon presenterade mig som den som haft mohikan och varit punkare.

Jag tror att det är dags för mig att ändra på det där, vi är ju minsann vuxna kvinnor nu.

Mina damer och herrar, får jag lov att presentera min vän:

Hon är väldigt roligt, intressant, glad och skrattar ofta, dessutom så är hon den bästa mamman som jag vet.

Hon har gjort det absolut bästa hon kunnat för sina tre ungar, och jag beundrar hennes envishet och omtänksamhet.

Våran tioårige dotter gjorde debut som lille Birger i kväll.

Nej då, hon har inte slagit nåt slags världsrekord genom att vara den yngsta som bytt kön, utan hon har bara spelat teater.

Det var i den stora pjäsen Nyköpings Gästabud och hon var väldigt duktig, okej jag erkänner att jag är lite partisk genom att hon är min dotter, men hon fixade rollen galant och tajmade sin enda replik: ”Men pappa” perfekt.

Fast den 29 juli då mina släktingar kommer ner för att se på härligheten, då måste jag nog förklara handlingen före för åtminstone farmor och mormor.

De är ju lite halvdöva och kommer aldrig att hänga med i sångerna som sjungs.

Tyvärr så var jag inte uppfylld av glädje när jag åkte hem i bilen, tvärtom så kände jag mig ledsen och sårad.

Jag hade bjudit ( fribiljett, men ändå ) med mig en av mina bästa kompisar som jag inte har träffat på minst tre veckor.

Det har hänt mycket i våra liv under denna lilla tid men i stället för att prata med mig, så ringde hon till en någon på sin mobil och satt bredvid mig och pratade under nästan hela den 30 minuter långa pausen…..

Å jag bara längtar till Gävle.

Ps. hon hade två roller i pjäsen, lille Birger och som piga som du ser på bilden.

Tänk att det ska vara så svårt det där med känslor!

Inte för mig, jag har känslor i överflöd.

Jag kan både bli arg som en vulkan och jag kan säga jag älskar dig.

Men det finns rätt många som håller sig på mitten hela tiden, precis som om de gick på en lina och aktare om du blir för arg då skakar linan till.

Säger du att du älskar någon, då jäklar kan du ramla av och falla ner och bli platt som en pannkaka mot marken.

I alla fall verkar det som om det är livsfarligt att visa kärlek.

Man blir ju så sårbar då minsann.

Eller är det så att folk INTE är tankeläsare, och de har ingen aning om hur du känner?

Kan det vara så att relationer rent av blir bra mycket bättre, om man vågar säga de tre magiska orden?

Nu prata jag inte om min kille, ni som känner mig vet att han hade problem med sånt där, men det har löst sig nu kan jag tala om.

Nej, jag pratar om en kompis som jag lärde känna när jag bodde i Gävle.

Där finns en pappa som aldrig har pratat om känslor, inte ett dugg och inte en enda gång.

Denna pappa mår väldigt dåligt nu, är deprimerad och misstänker att han har lungcancer.

Men han vill inte gå till läkaren och han vill inte prata med någon.

Nu har D fått reda på det ändå genom sin farbror, nu vet D och vad ska hon göra?

Mitt förslag är att D ska berätta hur mycket pappan betyder och att hon älskar honom.

Säga till honom att han är en viktig människa för henne och familjen.

D säger att det skulle vara så konstigt att prata om sånt, genom att de aldrig sagt så till varandra under hela hennes liv.

Men jag tycker att det aldrig är för sent att lära sig visa känslor.

Träna på en hund eller en gråsparv, säg jag älskar dig till en liten bäbis.

Jag lovar du dör inte!

Men bli inte som amerikanerna som säger Ilooooove you till höger och vänster helt automatiskt, utan det är viktigt att vara ärlig och mena det du säger.

Jag brukar säga så här till mina barn:

”Vet du hur mycket jag älskar dig i dag?”

Sen sträcker jag ut armarna så långt jag kan och säger:

”Jag älskar dig mer än så här, mina armar räcker inte till, så stor är min kärlek till dig”

I kväll så skrev jag den här texten lite senare än vanligt, jag skulle kunna skylla på att

Ugley Betty och Desperate Housewifes visades på tv efter varandra.

Eller så skulle jag kunna ta den mycket mer spännande ursäkten att jag satt fast med bilen i ett parkeringshus i Stockholm hela dagen och kvällen.

Den här gången så var det inte att porten till parkeringsgaraget inte gick att öppna, nej då det var en stolpe som på något sätt flyttade sig när jag skulle parkera i den minimala parkeringsfickan.

Min bil klämdes fast. Min gula lilla bil kom varken framåt eller bakåt.

Nu är det ju så att första versionen var rätt, tvn orsakade förseningen.

Men det kunde ha varit den andra händelsen också, om jag inte hade utnyttjat att jag var kvinna och bett en man om hjälp i stället för att skrapa sönder hela bilen.

Att mannen i fråga inte kunde lägga i växlarna utan att bilen tjöt, det låtsades jag att jag inte hörde och jag tackade så vänligt när han hade fixat min bil så att den stod rakt i parkeringsfickan.

Jag var i Stockholm för att besöka ett medium.

Jag hoppades i mitt stilla sinne att hon skulle berätta hur nästan utarbetad jag var och att jag behöver mycket ensam tid och det gärna på hotell.

För det var ju så det kändes just då eller var det PMS….

Men hon sa så många positiva saker om mig, så om jag skulle skriva dem här så skulle alla tycka att jag är världens mallgroda.

Hon berättade saker om mina barn som inte bara gjorde mig superstolt utan också fick mig att tänka efter och inse att jag måste prata mera med dem.

Nu är jag väldigt mycket med barnen genom att jag bara jobbar i skolan två dagar i veckan, men jag måste tänka mera på att stärka deras självkänsla och det är nog dags att jag verkligen läser den där bra boken

”Coachning för föräldrar” som jag köpte på EQ kursen i höstas.

Dessutom så fick jag mig en insikt i att min man älskar mig och hur han visar det, och när jag tänker efter så vet jag att det är så.

Sen att vi behöver mera tid utan barn tillsammans som ett par, det säjer ju sig själv när man tittar på den familjesituationen vi har med sju barn och ansvar för alla dygnen runt.

Vi måste ha mera romantik, vi var för unga för att leva det liv vi lever sa hon.

Det har hon rätt i, men om hon tror att jag ska skriva en barnbok om en jordgubbe som hon sa, så skulle jag nog inte tro det du spåtanten.

Klickar du på min bil bild så syns reporna alldeles för bra.

Min skäggige kille fick åka tåg hem i morse för att vara där när våra familjehems barn kom hem igen efter den här semestern.

För nu är det ju måndag igen och vardagen fortsätter, fast inte för mig för jag myser vidare av ledigheten.

Men inte på hotellet, utan i hos mina föräldrar i det gula huset där jag har vuxit upp.

Det är ju rätt skönt att vara här hemma och slippa vardagen i några dagar till.

För även om vi hjälps åt att laga mat så slipper jag ju tvätta, städa och tjata på de stora barnen att de ska plocka undan efter sig, det är bara jag och de tre yngsta som är här.

Min mamma fick mig när hon var 16 år och mina föräldrar är av den trofasta sorten för de håller fortfarande ihop.

Trots att farsan är halvdöv och tvingar oss andra att ha en väldigt hög ljudvolym när vi pratar och en mor som är duktig på att släppa väldigt högljudda fisar.

Det kan ju förståss vara så att det är just därför det funkar: En med förmåga att pruppa högt passar bra ihop med en som hör som en kratta.

Vi är fyra syskon och här finns en aning finnig lillebror som är 15 år.

Man kan säga att jag var rätt bortskämd på alla plan, för jag behövde inte ens skaffa mig en egen bäbis som 22 åring, utan mina föräldrar ordnade så att jag fick en lillebror i stället.

Jag har det faktiskt väldigt bra och jag vet att mina föräldrar älskar mig.

Min pappa ringer fortfarande varenda dag och pratar en stund, gärna om temperaturer och han har köpt en termometer så att jag alltid kan svara på hur många grader det är.

Fast jag vet att han egentligen bara vill höra min röst.

Han är snickare, det är föresten väldigt många snickare i min släkt, och har kommit ner till oss för att hjälpa till med både altan och bro bygge.

När jag bodde bara 12 mil hemifrån så hände det flera gånger att han kom åkande bara för att laga min punktering och hade vi bott närmare nu så hade han varit som en liten hustomte hemma hos oss och fixat allting.

Jag har lite svårare att betala tillbaka det han hjälper oss med, är man som jag förskollärare, så är det inte så lätt att göra gentjänster genom att hjälpa till med det som jag kan yrkesmässigt.

Men jag uppskattar det de gör för mig och jag har sagt att jag förvaltar det väl det väl.

Jag vet att de gör sakerna av kärlek till mig och min familj och jag ska föra det vidare genom att vara likadan mot mina barn som de är mot mig.

Jag var så enormt trött när jag kom hem ifrån jobbet i dag och inte fick jag någon sympati från sambon för han tyckte att han borde vara tröttare.

Det beror på hur man räknar orsaken till tröttheten och här min damer och herrar är de tävlande:

En mamma som blivit väckt av en dotter som ropar på nappen, fast bara en gång under denna natt.

Denna mamma var tvungen att kliva upp klockan 05.30, fast det är bara för att hon vill käka frukost och läsa DN i lugn och ro. ( Oj oj oj  vilket ålderstecken! J )

En mamma som blir förskollärare i förskoleklass mellan klockan 8.15-12.45 och är tvungen att vara pedagogisk, le och vara trevlig mot alla, fast det är ju roligt ändå….

Sen så var det planeringen också i flera timmar, fast det är ju också kul.

En mamma som tog en komptimma och slutade tidigare för att åka hem och säga:

- Jag är sååååå trött!

I den andra ringhörnan finns en skäggig sambo som har städat vårat jäkla garage som sett ut som ett bombnedslag, han har städat timme efter timme hela dagen och han har gjort att det ser fint ut igen!

Shit jag förlorade, han har förtjänat att vara tröttast.

Men det sa jag inte högt.

Jag utnyttjade i stället att det var torsdag och min träningsdag så jag stack i väg när de andra käkade middag.

Och som jag njöt av att sitta där själv och cykla medan min sambo fick plocka undan efter middagen och lägga tre åringen som har mycket egen vilja och kan allting själv.

Men det finns ju ett talesätt som säger: ” synden straffar sig själv”

Och kanske var det eller dålig karma som jag hade, jag upptäckte nämligen för sent att jag glömt handduken.

Det var bara till att torka sig med pappersservetter.

Nu när jag har blivit lite bloggskadad så tänkte jag att jag ju kunde ta ett kort med mobilen när jag torkade mig med pappersservetter.

Men jag sansade mig för nån måtta på konstiga bilder får det vara.

Min skäggige sambo har slutat att äta godis. Han har varit en godis ätare av högsta klass och då menar jag inte kvalitet utan kvantitet.

När en sån som han slutar käka godis så märks det kan jag säga! Det är som att leva med en man med ständig PMS i några veckor.

Fast han märker det inte själv, nej då han tycker inte att det påverkar honom särskilt mycket.

Men det är också tur att han gör det just nu, för vi har massor att göra och rastlösheten tvingar honom att sysselsätta sig.

I dag har min sambo som är en gitarrspelande mobiltelefon och data kille, nästan helt utan hantverksgener lagt ett stort klinkers golv i våran källare alldeles själv.

Hans mamma kommer väl att svimma av häpnad över att han kan sånt här.

Jag håller mig på övervåningen och skyller lite på att jag är så trött.

Han får gärna göra allting där nere för att få rummet färdigt, visa att han är en händig man.

Jag går här uppe och är en kvinnlig kvinna och drar mitt strå till hemmet-stacken genom att dammsuga till exempel, det kan vara nog så jobbigt när man har en katt.

Nästan jämförbart med att lägga klinkers på ett golv, för det tar ju hur många drag som helst med dammsugaren för att få bort de där katthåren från den röda matta…….

3,5 årig tjej sjunger på musik knappen. Mycket koolt!