DenTatueradeMamman

Nu är det verkligen dags att dansa omkring pigg och alert i huset för att packa resväskan inför London resan i morgon, borde det inte vara lite mer pirr i magen och en massa

 ”nu ääääär jag snart DÄR” känsla?

Men det är ju så mycket som måste göras före, så jag har inte hunnit med att få resfeber:

1.Tona håret svartare, det var redan svart men nu ska det bli svart och blankt som på reklam.

2. Städa huset, syrran kommer ju. Jag städade toaletten och en sambo som ”nog ändå börjar känna sig sjuk….” släpade runt dammsugaren och barnen städade sina rum.

3.Sambon tyckte att jag skulle ändra bokstavsstorleken på den här sidan och det tog ett jäkla tag att komma underfund med: att nej det blev alldeles för krångligt och jag behåller den som det är.

För jag ser ju bokstäverna bra och den med världens sämsta syn är faktiskt min sambo, så det kan ju vara därför som han tycker att de är små.

4: Skriva dagens blogg för nu har jag börjat sprida adressen och jag vill ju visa att jag uppdaterar mig minsann.

5. Pilla bort sårskorpan som ser ut som ett stort russin på min läpp, jag har redan börjat och hälften har släppt underifrån men det tar tid för det får mig att må illa.

6. Skriva veckorapporter.

7. Laga en sen lunch.

8. vila

Sen kan jag leta fram resväskan och börja packa.

Syrran kommer med tåget klockan 17.17 och hon kan bli lite stressad över att jag inte hoppar runt i hallen färdigpackad, med reskläderna framlagda och en planerad översikt av vad-vi-ska-göra-i fyra-dagar-i-London.

Det fixar jag, flyget går ju inte förrän 6 tiden i morgon bitti.

Del 5:5 av Londonliv-92

Jag jobbade med män från Indien i affären på Carnaby street, jag tror att de faktiskt hade bott i London hela sitt liv men ändå så pratade de indisk engelska och det lät bara charmigt.

De var shiker och det innebar att de hade turbaner på huvudet och att de tydligen aldrig hade klippt sitt hår. Det är någon religion som jag inte vet så mycket om.

Jag det var namnet på butikens ägare, han var en liten indisk mat som var mycket vänlig men lite vänlig i överkant mot mig, för han ville nämligen alltid bjuda mig på indisk mat.

Jag hade smakat det en gång och det räckte, de hade någon slags stor mattermos och maten de hällde upp på min tallrik såg ut som en enda gegga dessutom så tyckte jag inte om smaken.

Chefens frågade varenda dag om jag ville ha mat och fick säga nej på något artigt sätt och skylla på de mest larviga anledningarna.

Jag fick många T-shirts så alla som fick julklappar från mig det året fick tröjor, jag åkte även dit på semester runt jultid i flera år efteråt och Indierna gav mig alltid T-shirts till hela min familj.

Jag tog med mig blåbärsoppa och djungelvrål till dem men det tyckte de inte om.

De människor som jag träffade där och då finns förmodligen inte kvar och gör de det, så vet jag inte om jag vill träffa dem för det är nog många som inte är en positiv syn.

Jag har en film i mitt huvud som jag kan titta på när jag vill och där ser alla ut som de brukade göra. En film av mina minnen bara för mig och där är det ingen som dör eller blir gammal.

Det svåraste för mig med att bo i London var att komma hem till Sverige och min mellanstora stad, för där kände jag att det var ingen förstod vad jag hade gjort och vilka fantastiska människor jag hade träffat.

Och nu har jag bara berättat en liten liten bråkdel av vad jag gjorde och vad som hände….

Nu är det slut på uppladdningen inför London resan genom Londonliv-92.

Foton från London-92 finns fortfarande under bilder.

Ps.  räknemaskinen på denna sida installerades i dag, jag hoppas att siffrorna tickar på

De ringde från optikern och sa att mina glasögon är färdiga.

HURRA!

Jag har ju tappat bort mina gamla brillor och det har ju ställt till med en del problem för mig.

Jag är ju närmast halvblind utan mina linser och dem kan jag inte ha hur länge som helst, särskilt inte när jag är sjuk.

Nu när jag får mina nya glasögon idag så innebär det:

Jag kommer att ta av mina linser tidigare i kväll och slippa bli trött i ögonen.

Det betyder att när jag ser på tv i kväll så känner jag mig piggare OCH ser perfekt!

När jag läser min bok, innan jag ska sova, så kommer jag att se bokstäverna utan att ha boken precis framför näsan!

Det här måste vara ett tecken på att jag börjar bli gammal. Här sitter jag och fullkomligt jublar över att jag ska få mina glasögon, det hade jag nog aldrig trott att jag skulle göra.

Del 4:5 av Londonliv-92

Efter tre veckor hos Ralph fick jag flytta ut ur hans lägenhet. Jag fick ha kvar min resväska där sa han, så jag tog det viktigaste i min skotskrutiga lilla ryggsäck för Ralph lovade ju att jag fick komma tillbaka och hämta min resväska senare.

Men Ralph försvann tillbaka till Tyskland efter några dagar och det tog två månader för mig att få tillbaka min resväska.

Nu följde några veckor då jag sov en natt på varje ställe. Det var många som lät mig bo hos dem men jag måste gå ut när de gick till jobbet, så jag brukade lägga mig på en bänk i den lilla parken mellan Carnaby street och Picadilly. Jag tog några tidningar som täcke och sov vidare. Jag var aldrig rädd utan kände mig trygg och full av tillförsikt att det skulle gå bra.

I en vecka så sov jag i Hyde Park, vi gömde oss bland buskarna och träden för att vakterna inte skulle se oss. Att sova där var helt självvalt för jag hade en grönhårig fransk turist vid namn Vincent att sova med. Han och hans kompisar sparade in hotellpengar på det sättet.

Jag skaffade mig ett jobb där jag sålde tidningen ”The Big Issue” de hemlösas tidning.

Jag var nu officiellt en engelsk hemlös ungdom, men på riktigt en tjänstledig förskollärare som hade hyrt ut sin lägenhet i Sverige i andra hand.

Jag var en sån typisk engelsk hemlös ungdom att jag fick spela in en reklam film för ”The Big Issue” som visades på biografer över hela England och på Superchannel.

Min replik var: ”Whats in the latest issue in The Big Issue?” och det skulle jag enligt regissören säga på ett förföriskt sätt.

Jag gjorde en budget och köpte mat för 15 kronor om dagen för att kunna gå på spelningar på helgerna. Min fasta punkt i tillvaron var fortfarande puben Fox och jag hängde med på psykobillyspelningar så ofta jag kunde.

Att ha så lite mat pengar var inte något större problem för på kvällarna så fick vi mat av hare krischna som delade ut mat till hemlösa.

En kväll när regnet öste ner och jag inte hade hittat någon att sova hos så mötte jag West och Simon utanför en bio.

De var två grabbar från Nya Zeeland och de sa att jag gärna fick flytta in i deras squat.

En squat är en ockuperad lägenhet, man flyttar in i en tom lägenhet och har inte polisen kört i väg en inom ett dygn så måste saken dras upp i domstol och det tar månader.

Så allt blev bra för mig, jag fick ett eget rum och vi hade fyra sovrum, kök, vardagsrum och två badrum. Vi bodde nära Liverpool street station så det blev bara zon 1 på travelcardet.

Det jag behövde betala var bara 50 kronor var tredje vecka för elen.

Efter någon vecka i squaten så fixade jag ett jobb i ”Jag Tshirt centre” på Carnaby Street. Jag sålde alltså T-Shirts till turisterna och fick mer i lön och kände mig riktigt rik.

Fortsättning följer.

 Se foton från London-92 under bilder

Pappa ringde och sa att jag skulle åka till doktorn på direkten, för tänk om jag hade fått akut blodförgiftning som farmors syster nästan dog av förra veckan.

Min kära far var väldigt allvarsam på rösten och det hördes att han var mycket orolig över mitt sjukliga tillstånd.

Det är väl skönt att få lite tycka-synd-om när man är sjuk, men den trådlösa telefonen var borta och jag hade fått stappla från varma soffan i vardagsrummet och ut till kalla köket för att svara i telefonen, så jag var inte upplagd för att prata någon längre stund.

Jag fick upprepa flera gånger att jag inte hade blodförgiftning för penicillinet fungerade och svullnaden var borta och det bara var en russinliknande sårskorpa kvar på läppen.

Jag hade bara influensa sa jag, men där protesterade pappa.

Du ser alldeles för sjuk ut sa han och jag fattade ingenting för mina föräldrar bor ju 35 mil ifrån mig så hur skulle han kunnat se mig?

Då påminde han mig om msnet jag skickade i går kväll.

På det kortet ser jag ut som en zombie men jag hade ju skickat det för att jag såg så rolig ut.

Mina föräldrar hade tydligen blivit väldigt oroliga…..

Oj då

Del 3:5 av Londonliv -92

Jag hade många vänner, killar såklart och så här i efterhand så förstår jag ju att de kanske ville ha mer än min vänskap av mig men det låtsades jag inte se då.

Jag tröttnade på att vara Au Pair och fick flytta in hos en tysk kille vid namn Ralph som hyrde en lägenhet i Camden.

Det var en trevlig kille, men eftersom jag var väldigt relationsrädd på den tiden så skaffade jag mig ett säker-på-att-det-aldrig-blir-allvar flirt med en skinhead som satt i fängelse så att Ralph skulle förstå att han och jag bara var kompisar.

Nu var det ju så att jag umgicks med väldigt många olika människor: punkare, svartrockare, skinheads, psykobillys, såna med dreadlocks osv.

Det var roliga människor och jag trivdes men det var svårt för mina vänner i Sverige att förstå hur jag hade det.

Jag hade bett min vän Sara i Sverige att de skulle spela in ett kassettband när de hade förfest så att jag fick känna att jag var med på ett hörn.

Jag minns så väl när jag lyssnade på bandet i min freestyle.

Solen sken och jag gick där på en gata i London och hörde mina vänner i Sverige bli fullare och fullare, de pratade till mig på bandet som om jag var där.

Sara som alltid var lite rädd om mig gav mig ett förmans tal:

”Du får inte umgås med såna som är hemlösa!”

Jag umgicks med många som var hemlösa och det var inga utslagna nerknarkade alkoholister utan unga trevliga killar så länge jag kände dem i alla fall, i dag är säkert många döda eller helt nergångna tyvärr.

”Du får inte umgås med såna som tar droger!”

Alla tog droger utom jag som inte ens rökte. I början var jag väldigt bekymrad över deras inställning till droger, men sedan fick jag bestämma mig för att de faktiskt fick ta ansvar för sitt eget liv och jag för mitt.

”Du får inte umgås med skinheads!”

Jag hade några riktigt bra vänner som var skinheads men att vara skinhead innebär inte att man behöver vara rasist och fascist utan det handlade om musiken och kläderna. Det finns så många olika sorters skinheads och jag valde att vara med de bästa.

Dessutom så gillar jag ju att lyssna på SKA och det är en skinheadmusik stil.

”Du får inte umgås med såna som har suttit i fängelse!”

När jag lyssnade på Saras röst så var jag på väg till Wormwood scrubs för att besöka Steph som var hemlös,skinhead och satt häktad. Jag kände flera stycken som suttit i fängelse och jag dömde inte dem för det de gjort, de hade levt ett hårt liv som vi i Sverige inte ens kan föreställa oss. Jag kände dem som de människor som de var där och då.

Fortsättning följer.

Se foton från London 1992 under bilder!

Våran minsta lilla tjej är också sjuk men hon är sannerligen på bättringsvägen för när de stora barnen går ut och leker i snön så skriker hon som en sirén:

”Jag ääääääär inte sjuk och jag vill gå ut”

Fast hon orkar bara hålla ut i ett par minuter innan hon lägger sig på soffan och kollar på tv. Jag börjar också att känna mig bättre för i dag kan jag hålla i en pocket bok utan att frysa fingrarna av mig när de sticker upp ovanför täcket.

Nystartad bok i dag: Blodsarv av Denise Mina och jag kan ju säga att inledningen på den boken där hon i detalj beskriver hur en liten treårig pojke blir dödad, var ingen lätt läsning för en av sjukdom svag mamma till ett barn i samma ålder.

Jag började gråta lite i min säng för att det var så sorgligt och nu läser jag sida upp och sida ner på jakt efter den skyldige.

Hon är en bra författare Denise Mina, det här är den femte boken som jag läst av henne.

Hon kommer från Scottland som leder oss vidare till:

Del 2:5 av Londonminnen -92:

För att få stanna i London så fick jag ta jobb som Au Pair och det var helt okej för barn var jag ju van vid eftersom jag faktiskt är förskollärare.

Jag jobbade i två familjer och båda var judar och det var lite speciellt för mig som bara hade sett judar på tv förut.

Speciellt den första familjen var annorlunda för där var de mer ortodoxa. Det var särskilt maten som jag tyckte var lite konstig för de fick inte blanda kött och mjölk mat på samma tallrik så de hade en uppsättning mjölkservice och en köttservice.

Mamman i familjen berättade att det fanns familjer där de hade en sida av köket med skåp, diskho, diskmaskin, mikrovågsugn för mjölkmat och sen precis likadant utrustat kök på andra sidan rummet för köttmat.

Jag bytte familj efter nån månad så att jag kom närmare London centrum och fick mer betalt.

Då hamnade jag i ett sånt där ruskigt rikt område med snygga stora hus, men de var i grå sten och alla hade vita såna där genomskinliga gardiner i fönstren.

Jag köpte en krukväxt på IKEA som jag satte i mitt fönster och det var väldigt konstigt tyckte mamman i familjen.

En sak som jag förstod var typiskt engelskt var att det var heltäckningsmattor överallt till och med i badrummet dessutom så gick folk omkring med skorna på inomhus. Det gjorde väl ingenting för dem kan jag tro för gissa vem som städade? Jag.

Jag umgicks inte med en enda annan Au Pair utan åkte in till puben och träffade mina kompisar när jag var ledig och att jag tillbringade mycket tid på puben betyder inte att jag söp skallen av mig utan att det var ett sätt att träffa de man kände.

Puben stängde klockan 23 men så länge stannade jag bara på helgerna för jag jobbade ju ändå sex dagar i veckan och fick gå upp tidigt för att få i väg barnen till skolan.

På helgnätterna när jag skulle hem från tunnelbanan så brukade jag springa hem och det ställde till problem för mig.

Det var nämligen så att gatplattorna inte låg kant i kant utan det stack upp några centimeter lite överallt och varje helg brukade jag springa och snubbla.

Det spelade ingen roll hur högt jag lyfte knäna för jag föll varje gång i alla fall.

Tänk vad det måste ha sett roligt ut när jag kom galopperande nedför gatan bland de fina husen i Hampstead vid samma tid på helgerna iförd skotskrutig kort kjol, skinnjacka, doctor Martins 12 håls kängor och med mitt knallröda/svarta hår.

”Där är hon igen…… och nu föll hon”

Det kunde ha blivit en lönsam affär om någon ville starta vadslagning.

Fortsättning följer

Se foton från London 1992 under bilder

Jag har blivit frisk tänker jag och reser mig lite för snabbt ur sängen och faller tillbaka igen golvad av feber. Det var bara att ringa till pappa och säga den bittra sanningen att vi inte åker upp till Hälsingland i morgon som vi hade planerat.

Shit, det var bara jag och mina tre barn som skulle ha åkt och det hade ju varit skönt att få lite semester från familjehemsbarnen.

Men detta är ingen tid att ens knysta till sambon att jag hade behövt semester för det är ju han som håller igång ABfamiljen nu när jag ligger här.

Jag kan inte göra annat än läsa, titta på tv och sova, det låter väldigt mycket som semester synd bara att jag ska känna min kropp hela tiden för den fryser och gör ont inuti av feber.

Kroppen ska finnas och inte kännas!

Med jämna mellanrum så kommer en elefantnysning som nästan får skallen att explodera,

ja nog känner jag att jag lever allt.

Jag försökte skämta med sambon när jag kom stapplande ut i köket, osminkad och med tovigt hår:

”Kolla det är så här jag kommer att se ut när jag är pensionär”

Han tyckte inte det var roligt. När jag såg mig själv i spegeln så förstod jag att det inte var så kul, för jag såg ut som en zombie med vita läppar som det är en stor svart torkad vindruva på.

Om 6 dagar så åker jag till London med syrran, det är en julklapp från min skäggige gamla hårdrockare till kille.

Jag har bott i London under ett år och som en liten uppladdning inför resan så ska jag varje dag fram till resan dela med mig av mina minnen:

Del 1:5 av London liv -92

Jag åkte i väg till London i två veckor i september 1991 och råkade av en ren slump gå in på The fox en riktig punkpub i Soho redan första kvällen vi var där. Det var som att komma hem för där inne så fanns det folk som såg ut som jag gjorde, de var dessutom trevliga och de kände inte bara till min musiksmak utan de gillade samma sak och vi diskuterade det i timmar.

Jag förstod snart att svenska tjejer dessutom stod högt i kurs även om de som jag hade svart och rött hår med rakade sidor.

Engelska grabbar hade en förmåga att få mig att känna mig riktigt uppvaktad och kvinnlig.

Efter ett par dagar bestämde jag mig för att jag ville bo i London, att jag hade en avancerad flirt med en psychobilly kille vid namn Tony spelade nog också stor roll.

Jag tyckte att han var så snygg med sitt blå/gröna hår och genom honom så lärde jag känna psychobilly bandet The Klingonz.

Hemma i Sverige så tog jag tjänstledigt från mitt jobb som förskollärare i ett år, hyrde ut lägenheten i andra hand och flyttade dit.

Det hade ju gått några månader så Tony hade hunnit skaffa sig en engelsk brutta när jag kom tillbaka, men det gjorde ingenting för inne på The Fox så hade jag redan lärt känna en hel del människor som jag kunde vara med.

Fortsättning följer

Se foton från London 1992 under bilder