DenTatueradeMamman

Jag har fått en utmaning från Mette:

Tre namn du går under: Mitt namn, mamma och som barn så användes Snuttgullan flitigt av min mamma.
Tre saker som skrämmer dig: Att inte orka, För mycket stress,  Allvarliga sjukdomar,
Tre saker du har på dig: jeans, tröja, Converse
Tre sanningar: Som du vill bli behandlad själv så ska du behandla andra, Det gäller att göra det bästa av livet, meningen med livet är att utvecklas som människa.
Tre saker du verkligen vill ha: En vardag som flyter på i lugn och ro, kunna resa vart jag vill, hela huset färdigrustat.
Tre personer jag utmanar: Jag vill utmana alla som läser min blogg, förhoppningsvis är ni mer än tre.

Dagens : Så struligt att hitta någon som kompar 11 åringen på Röda Korset galan på tisdag.

Dagens: Det är sista april och våra jättebra grannar Per & Jessica kommer hit och äter mat. Valborgsfirandet i våran lilla by är härligt gammeldags med lagom brasa och allsång.

När jag var på högskolan i Stockholm i går så utspelades följande händelse:

Våran lärare behövde skriva på whiteboard-tavlan men det fanns ingen penna till det. En annan av våra lärare satt med under denna föreläsning och hon kilade i väg efter lämpliga pennor. Bredvid mig satt en kvinna som kvickt halade fram en tjock grön penna från sin väska och sa: "Det här är en whiteboard penna, du kan låna den så länge"

Jag tyckte att denna penna inte såg ut som den borde och sa till min bordsgranne:" Är du verkligen säker på att det där är en whiteboard penna?" Hon svarade med att det var hon.

Men det var ingen whitebord penna. De gröna orden som läraren skrivit på tavlan, gick inte att sudda bort.

Jag tyckte att detta var en rolig händelse och det hade blivit ännu mera absurt, om jag varit en riktig blogg-galning som halat upp mobilkameran för att ta kort på härligheten. Ha ha ha ha

By the way, så har min snubbe fixat till min blogg igen. Så nu kan jag sätta in foton. Bara jag orkar ta tag i saken och lära mig hur man gör. Det ser mer avancerat ut här där jag skriver nu och kolla, jag kan göra olika smilysar:

Dagens  : Jag måste åka till skolan i dag igen och hinner inte kratta gräsmattan som jag egentligen vill.

Dagens  : Jag får åka till skolan och gå på intressant föreläsning. Föräldramöte i kväll om 11 åringens skolresa.

I går sov jag, min man och yngsta tjejen på hotell Victoria i Jönköping. Det var en välbehövlig lill-semester och dessutom gratis, för vi hade en gratis övernattning!

Vi åt väldigt god mat och badade nästan en timme i bubbelpoolen, åt godis och såg på tv i vår minisvit som hotellpersonalen hade uppgraderat oss till. Hotellet är verkligen jättebra!

Det dåliga är att lillbruttan hade sovit i bilen på vägen ner till Jönköping, hon somnade därför mycket senare än vanligt. Klart som krovspad så vaknade hon också mycket tidigare än vanligt.

Så i dag har hon grinat i timmar, min man är och kollar på fotboll och jag känner mig stressad över att jag inte hunnit läsa den där specialpedagogiska boken, som jag bör ha läst tills på måndag.

Ps. Jag kan inte lägga ut bilder för min man har fixat till ett nytt program till min blogg. Det fungerar inte som jag vill. Allt som var lätt och bra är nu bara komplicerat. Jag blir gaaaaaalen

Det finns enorma fördelar med att vi lever just nu. I bland så glömmer vi bort hur bra vi har det. För att alla som har/vill ha barn ska uppskatta 2000 talet riktigt mycket, så ska jag berätta vad jag lärt mig i dag:

Förr i tiden så trodde man att barnet kunde få olika handikapp/funktionshinder/lyten redan i livmodern. Den som var gravid var tvungen att passa sig för både det ena och det andra, för annars kunde det bli något fel på barnet som hon väntade.

Om barnet var harmynt så berodde det på att den gravida kvinnan blivit skrämd av en hare eller sett en yxa fasthuggen i en huggkubb. Om barnet blev hjulbent, då hade kvinnan gått i ett hjulspår. Vävning under graviditeten gjorde att barnets huvud blev tillplattat. Om kvinnan tittade genom ett nyckelhål så blev barnet skelögdt. Och närsynt blev barnet om kvinnan tittat genom ett såll. Såg kvinnan ett nerfallet träd fick barnet epilepsi.

Huga huga sommarstuga, tänk vilken ångest dessa arma mammor borde få om de till exempel såg ett nerfallet träd. För om barnet föddes frisk, betydde inte att faran var över. Nej, defekterna kunde dyka upp tills dess man fyllt 40 år!

Jag var på skrivarkursen i helgen, där finns de mest svårpratade människorna jag någonsin träffat på. De är väldigt snälla och trevliga, men väldigt bra på att ta eftertänksamma pauser under samtal.

Det funkar så här: Jag frågar något helt vanligt och människan svara med en lång paus innan orden kommer. Precis som om varje ord ska vägas på våg för att se om det passar.

Jag är inte sån, tvärtom så kan jag vara lite väl impulsiv ibland och svarar gärna på frågor både på lektioner och vid samtal. Det känns ofta som min hjärna är inställd på kreativitet lite för ofta, jag får en idé och den delar jag gärna med mig av. Men jag är lurig, för jag ger nog intrycket av att vara väldigt öppen och personlig, fast egentligen så visar jag bara en liten bit av den jag är.

Vad sägs om det här replikskiftet på kursen i helgen: Jag sa att jag glömt bort vad alla arbetade med och det skulle vara roligt att veta. Men då sa “skrivarfröken” att det brukar de inte prata om på kurserna. Jag gav mig inte utan frågade en kvinna vad hon jobbar med. “Det vill jag inte säga” fick jag till svar.

Jag tycker att det är lite tragiskt. Den kvinnan hade berättat att hon hade 18 månader kvar till pension och hon ville inte berätta vad hon arbetar med! Jag kan berätta för hela världen att jag är förskollärare som utbildar mig till specialpedagog, dessutom så är jag familjehemsmamma. Jag är stolt över mitt yrke! Och vad fan spelar det för roll vilka jobb vi har, det var ju bara ett sätt för mig att få fart på något slags samtal.

Oftast frågar jag folk om deras musiksmak. Vad brukar du fråga när du träffar nya människor?

Jag fick en kommentar från Mette i går, det är en mycket klok kvinna och fick mig att tänka till. Det är dax för mig att säga: “Skit i det då era dumma jävlar” till de som snackat skit om mig och min man.

Det är ändå hon (min förra bästa vän) som förlorat en mycket lojal vän när hon miste mig. Sen kan hon sitta där och snacka skit bäst hon vill.

Jag ska ta av mig offerkoftan nu och sluta gnälla. Nu ska jag bygga vidare på de väldigt bra vännerna som jag skaffat nu och det är en sån skön känsla!!!!!

Jag känner mig glad och tänker nu dela med mig av en låt som jag och mina ungar brukar dansa till på mornarna. En glad låt!! Låt mig presentera: The Coral

Nu är det snart ett år sedan som jag förlorade min bästa vän. Nej då, hon är inte död, hon hittade förmodligen andra kompisar som hon tyckte var bättre än jag…

Våran minsta dotter frågar i bland: ” Var är Jenny? Jenny som bodde i det gula huset, hon älskar ju mig. Kan vi åka och hälsa på Jenny mamma?”

Nej, vi kommer nog aldrig mer att åka till henne. Hon försvann. Hon gjorde två saker mot min man och jag pratade inte med henne om det, jag hade överseende. Väldigt fegt av mig, men det var svårt eftersom hon var skitfull när det hände. Jag visste inte om hon kom i håg eller om hon hade minneslucka.

Vid tredje gången som hon var elakt mot min man sa jag i från. Jag blev till ett lejon och sa att nu fick det vara nog! Jag berättade också för henne vad hon gjort förut, hon mindes inte det sa hon….

Sen startade skitsnacket. Alla de som vi umgåtts med i byn slutade prata med oss. Jag fanns inte längre för min bästa vän.

Jag har berättat vad hon gjort för några få. Jag vill inte förstöra för henne, jag kan låta folk få ha kvar sin bild av hur de tror att hon är.

Jag tänker på det som hänt ganska ofta. Jag känner mig väldigt ensam. Jag känner mig sviken och kränkt. Jag har träffat nya vänner, men jag är rädd för att prata om relationer och hur jag känner. Jag kan se att det här hänger i hop med att jag mår dåligt nu.

Ps. Alla skitsnackare har flyttat från vår by, men de går kvar där ute i världen och tror en massa om mig som inte är sant.

Jag fick provsvar från doktorn i dag, mina värden är tipptopp. Jag är alltså frisk som en nötkärna och det är ju skönt att höra.

Men det hade varit fan så mycket lättare om jag bara behövde käka lite medicin och så -vips- god och glad kexchoklad igen.

Men nu när det fysiska är okej, så innebär det att jag måste ta tag i det psykiska.

Jag har beställt att få handledning från socialen. Jag måste ha det för den känslomässiga berg och dalbanan som det innebär att vara familjehemsmamma är för mycket  just nu.

För att beskriva det med en bild: Jag går på knäna nu. Jag behöver hjälp innan jag bara kan åla mig fram och jag vet inte hur långt det är kvar tills dess.

Nu när jag äntligen kan lägga ut musikvideos så vill jag dela med mig av sånt som jag tycker är bra!

Mina damer och herrar låt mig presentera: Miss Li Det här är en låt från första skivan, hon har ju varit otroligt produktiv och kommit ut med tre cdskivor på mindre än ett år.

Jag såg henne på Arikafestivalen och sen dess är jag helt såld på Miss Li. Jag har sett henne tre gånger live och hon är en superduperbra artist på scen! Hon är den bästa jag sett, och jag har varit på måååååånga konserter.

Den 15 augusti ska jag kolla på henne igen, det är i Gävle. Att jag får Winnerbäck med på köpet är helt okej, jag har också sett honom några gånger förut.

Jag tror jag blir gaaaaaalen! Den här jäkla boken som jag är tvungen att läsa, är så enormt TRÅKIGT vetenskaplig. Jag kan inte fokusera mig, utan läser nån sida och sen plötsligt så går jag i väg och gör nåt annat. Jag är helt hopplöst dålig på att plugga just nu och det får jag inte vara!