DenTatueradeMamman

Jag kollade tjuvlyssnat.se och skrattade högt åt den här, den passar bra i dessa höstlovstider: 

 Ögonmottagningen, Kalmar lasarett

Två äldre damer ~70, som inte träffats på länge, pratar om varför de befinner sig på sjukhuset. Den ena (dam 1) är där på grund av sina ögon, medan den andra (dam 2) är där för att hälsa på sin make.
Dam 2: Ja du förstår han har blivit dålig. Han har en sådan där kateder inopererad där bak, och nu har han fått ont.

När jag är här uppe så är allting så intensivt, att den där tunga känslan i min kropp inte har tid att finnas till. Jag är glad att jag lever, och att jag lever just nu, för annars hade jag väl varit död vid det här laget gissar jag.

Jag fick nämligen ett massivt astma-anfall i dag och såklart så hade jag glömt astma sprayen hemma i vårat hus. 30 mil söderut. Här kommer det fina med att jag lever år 2007: På apoteket finns nämligen mitt recept lagrat i datorn, så jag släpade mig in dit och köpte mig konsten-att-kunna-andas utan-problem.

Ibland när jag har haft astma så får jag biverkningar av medicinen. Jag blir skakig och hjärtat skenar som på en galen kamel. Men jag väljer att kunna andas ändå, och väntar ut biverkningarna. De brukar tyna bort efter några timmar.

I dag träffade jag en gammal klasskompis på affären. Han pratade på om sitt hus och jag kände det som om jag hade en jordbävning inombords på grund av biverkningarna. Han pratade och jag klämde in med ja och nej lite här och där. Jag orkade inte ens berätta att jag hade ett hjärta som pick-pick-pick-pickade i stället för dunk——-dunk——-dunk

Annars har dagen varit bra. Vi har träffat kusin-vitaminerna och den mista har vuxit som bara små 1 1/2 åringar gör.

Syrran har köpt ett hus i Falun och då blev jag lycklig en stund av hennes glädje.

Det känns som  jag har tappat bort mig själv en aning. Jag brukade beskriva mig själv som lycklig, och det var något som jag bara var. Det hängde inte i hop med prestation, kärlek, pengar eller upplevelser. Jag bara var, för det mesta, lycklig bara för att jag fanns till.

Jag vill hitta tillbaka till den känslan, för nu så har jag verkligen ett bra liv så lyckobubblorna borde vara stora som luftballonger i magen. ( oj, då skulle jag förmodligen sprängas… ) Vi tar en massa lyckotennisbollar i stället.

Jag är bara så trött. Det som har hänt har fortfarande mig i sitt grepp och det är dags att jag bänder loss deppigheten nu!

Jag tar med mig ungarna och åker upp till Hälsingland för nu är det höstlov. Det är bra, där har jag massor av tid till att läsa. Där kryllar det av tröttmössor som jag, och vi brukar gå och lägga oss kl 21. Jag packar ner flera böcker, psykologi boken och datorn.

Nu pluggar jag psykologi så “ögona blör” som pappa brukar säga. (Detta visdomsuttyck ska uttalas på Rengsjö mål för att det ska bli riktigt.) Nja, kanske jag överdriver lite lätt nu, för inte en enda droppe blod har jag pressat fram fast jag suttit här vid datorn hela dagen. Fast någon form av ögonskavsår kanske en hel dags pluggande kan åstakomma?

Jag markerar dessa finurliga ord lite extra, så att ni också ska känna att ni har lärt er något nytt av min text.

Jag läser om olika forskare inom psykologin som genom att använda hungriga djur i bur, och skrämma slag på sina egna små barn, hittade på berömda termer inom inlärningspsykoloigin.

Kan de så kan jag, jag kan forska om “ögona blör” av ögonskavsår som orsaktas av för mycket pluggande.

Jag säger bara: Remember var ni läste termerna först! Och jag lovar att dela Nobel priset med far min.

Jag är inte van vid att vara ute på galej. Det märks tydligt nu, för jag är fortfarande seeeg efter fredagens dansande, och så var det inte förut. Vi var ju på Laidesnight, och stod där med tusentals kvinnor i olika åldrar och vrålade mig hes när Martin Stenmark sjöng. Nu är det så att jag är verkligen inte ett stort fan av denna svensktopps-Martin. Men när det kommer till att parta så gäller minsta möjliga nämnare. Det vill säga: jag känner igen låten lite grann, hoppar upp från stolen,dansar och sjunger med.

Vi var i Linköping förra året också och såg showen, men det var bättre i år. Bättre sketcher, lite bättre låtar, men hallå, det kunde ha gjorts bättre än bäst! Det borde vara mera show helt enkelt och varför inte fler artister som sjunger, för det är ju ändå det vi alla väntade på.

Vi sov på hotell Ekoxen, där så hade vi paketet tjejweekend och för 650 spänn var så fick vi: Frukt och godis på rummet två rätters lyxmiddag, ett glas mosserat vin och så frukostbuffé såklart.

Sen kom jag hem, trött som en överkörd daggmask och så bråkade jag lite med maken över att vi inte orkade göra något kul på lördagen när vi var nästan-barn-lediga. Det är lätt att bli osams om någon skitsak, när vi nästan aldrig har tid att bara vara. Vi är trötta båda två.

Det var inget stort bråk och nu är allt frid och fröjd. Vi ska gå på bio i dag med lilltjejen i dag. Det finns en film som heter Pirret, och den blir nog perfekt för en fyraåring vars högsta dröm är att flyga som Peter Pan. Och så gör vi något tillsammans dessutom.

Jag fick en tidning som jag prenumenerar på med posten i dag. Självklart så ville jag läsa, läsa ,läsa och som tur var så låg det också en leksakskatalog i brevlådan. Katalogen fick min lilla brutta och jag uppmanade henne att önska sig saker till julklapp. Hon fick en penna så att hon kunde ringa in och jag tänkte att jag skulle få läsa i fred.

“Mamma, kolla den här önskar jag mig i julklapp” Den meningen i miljoner olika varianter, bombaderade mig när jag bara ville läsa min tidning.

“Du kan ringa in vad du vill ha och så kollar jag sen” Sa jag “Det är lite svårt för mig att läsa om jag ska titta i din katalog hela tiden.”

“Men mamma om du ville visa mig nåt som du vill ha, då kollar jag hela tiden på dig. Jag kollar och kollar och kollar vad du vill ha. Därför att jag gillar dig.” sa min fyraåring.

Hm, fint sagt. Men inte tittade jag mer för det på hennes inringade leksaker, jag tröttnade efter ungefär fem inringade dockor. Hon kan kolla på sina barns inringningar när hon blir mamma.

Jag mååååååste vila i dag, för klockan 15 kommer Carina hit och vi ska åka till Linköping, bo på hotell och kolla på Ladiesnight i kväll.

Vi gjorde det förra året också och det var härligt att vara lagom full och skrika med tusen andra kvinnor när Martin Stenmark sjöng.

Mina barn, den åttaåriga grabben och hans syster på tio år, hade teaterföreställning med sin klass i går kväll. Det var så himla härligt att se och framförallt lyssna på, för de sjöng så vackert. Extra häftigt var det att se min grabbs glädje över att stå på scen, han har ju aldrig gjort något sånt här förut. Dottern hon är redan en erfaren teaterräv.

Jag, min skäggiga man och deras syskon var där. Min man gjorde en dvd med hela föreställningen till dem som inte kom.

Deras pappa kom inte. Fast jag erbjöd mig att åka och hämta honom. Han ringde inte ens och sa varför.

Nu tänker jag spinna vidare på det faktum att vi tolkar det som sägs på olika sätt. När jag var yngre ( det är läskigt att säga att det var 18 år sen jag var 20 år!!!) så polade jag med en punkarkille, som var ungefär väldens sämsta på att uttrycka känslor. Men det brydde jag mig inte om, nej då jag tolkade det han sa som kärleksförklaringar i alla fall. Fast nu när jag läser i mina gamla dagböcker så förstår jag ju att ” Det finns ingen tallolja i London” inte betyder “jag älskar dig.” Och han menade säkert bara det som han skrev: att det inte finns nån tallolja där.(intressant grabb va )

Vi har ju olika språkkulturer också, inte bara dialekter. Vi pratar på ett visst sätt för att de i våran omgivning pratar så och vi förstår varandra perfekt. Men i bland så blir det en jättekrock. När jag träffade min skäggiga gamla hårdrockare till man så hade han ( och hans vänner) den egenheten att säga “Har du problem eller?” vid såna tillfällen som: ett burklock fastnat eller jag inte kände igen en viss hårdrockslåt. För dem så var det bara något som de sa.

För mig betydde deras ord: “Är du helt jävla dum i huvudet” och jag varnade min kille ( som jag sen gifte mig med) för att använda frasen: “Har du problem eller” när vi var uppe i Hälsingland. Jag ansåg att alla skulle tolka den frasen på mitt sätt och det skulle inte vara någon bra start om han sa så till min pappa…

Den grabben ligger i min soffa och kollar på film just nu, och han blev kvar för att han förstod vad jag menade och aldrig mera frågade: ” Har du problem eller?” Tur för honom, för jag tränar ju thai boxning som ni vet

Jag har läst någonstans att upplevelsen ligger i betraktarens öga och det är ju enligt mig absolut rätt. Nu tänker jag ju mest på böcker eftersom jag nyss har varit på en författarföreläsning, men det kan ju gälla allting. Det kan till exempel handla om ord som sägs och har en helt annorlunda innebörd för den som säger orden, än hur andra uppfattar dem…

En bok kan upplevas på så många olika sätt. En text som jag uppfattar som fantastisk, kanske du tycker är skit. Men vem har rätt? Upplevelsen ligger i betraktarens öga som sagt, och vi har ju alla olika referenser och texten berör oss inte på samma sätt.

Vi hade en “bokklubb” här i min by, vi var några kvinnor (tjejer) som läste en bok och sedan träffades för att prata om den. Men det blev inte alls så där bra som jag hade tänkt det, vi hade alldeles för olika smak helt enkelt. En bok som hette Synderskan var enligt mig väldigt engagerande, spännande och intressant, men den slutade alla de andra läsa efter första kapitlet. Medans jag struntade i att läsa klart en Paulo Coelho bok, den var alldeles för religös för min smak.

Nu har jag lyssnat på Marie Hermanson och enligt henne så blev pappan i Mannen under trappan, psykiskt sjuk och den lilla gubben fanns inte på riktigt…

Men jag har ju mina referenser och jag väljer att tro att han fanns på riktigt så det så. Marie har väl förmodigen inte haft någon tomtelada att gå till när hon var liten. Det har jag, och jag vill tänka : Men tänk OM…..

I morgon kväll så ska jag på en “författarföreläsning” på biblioteket, jag köpte en biljett för månader sen när jag kände mig sysslolös. Jag ska lyssna på författaren Marie Hermanson, och innan jag köpte biljetten så hade jag ingen aning om vem hon var. Nu är jag nyfiken på hur hon är i verkligheten! 

Jag har just läst två av hennes böcker snabbt som attan. Hon har ett skriftspråk som flyter på som en sång över sidorna i böckerna. Hon har skrivit berättelser som utgår från vardagen, men som utvecklas till något annorlunda och lite mystiskt. Som om det skulle kunna hända… som en saga…

Jag är väldigt imponerad och jag kan ärligt säga, att jag så väldigt oändligt mycket skulle vilja skriva böcker med ett sånt vackert språk som hon gör. Mannen under trappan var den bästa och Svampkungens son kvalificerade in sig som god tvåa.