DenTatueradeMamman

Hej där på er alla kompisar som jag har i riktiga livet och alla ni som jag har träffat genom bloggandet. 

Nu ska jag gå och sova sött efter ännu en packar dag, det är otroligt vad mycket som behövs göras inför en sån här resa.Och ändå så ska vi bara vara borta i två veckor. I morgon bitti så stoppar vi in 5 ungar i bilen och åker till Trelleborg för att åka färja till Rostock.

Sen så åker vi ca 58 mil till Prag och där övernattar vi. HURRA! och så vidare till Ungern och ett samhälle som börjar på A, ett låååångt namn som jag inte minns just nu, vid Balatonsjön.       

Jag tar med mig datorn, och kanske om jag har tur så kan jag sända lite text & bilder till er alla i det regniga Sverige :)            

Jag träffade en man i dag som har varit i Ungern och han var lyrisk över Ungerns mat och det fina landet.                              När han berättade så pirrade och bubblade det i min mage, precis som om jag vore nykär.

Just nu så färgar jag håret, samtidigt som jag irrar runt i huset som en virrig höna och packar till mig och de tre yngsta barnen.

Fast jag stryker saker på min lista, så verkar det inte minska saker som jag tydligen måste göra.

Min kära make tittar på tv och laddar in lyssnarböcker på barnens Mp3 spelare på samma gång, fasen jag måste lära mig det där för jag hatar att vara beroende av andra.

Jag har köpt en ny Mp3 till mig själv också, den andra råkade dö i tvättmaskinen, men nu vet jag inte hur jag ska få in mina låtar på den nya Mp3n.

Å, det är jobbigt.

Kolla in bilden på huset i Ungern på gårdagens text, det är 170 kvadrat stort och hur fint som helst.

Några kompisar kommer att dela det med oss, så det där vackra huset kostar oss 6000 spänn att hyra i två veckor!

Sen inbillar jag mig att det är rätt billigt att leva i Ungern.

Vi får väl se hur det blir, jag vet liksom inte vad jag ska förvänta mig.

Vi ska vara ett dygn i Prag på fredag, vi åker bil ner och jag bestämde att vi ska stanna där och sova på hotell.

Vi var i Prag en vecka, när vi var så där härligt nykära och Prag var helt underbart.

Jag fånflinade hela veckan jag var där och det berodde inte på den skäggiga hårdrockaren som jag hade med mig, utan för att det var så vackert.

Jag var precis så där uppfylld av härliga känslor, som jag blir om jag ser en riktigt bra film.

Jag är en ganska lättstressad typ, och det är ofta såna där helt ologiska saker som gör att jag blir helt såsig i skallen och får svårt att fokusera.

Just nu så är det våran resa till Ungern på torsdag, som är orsaken till att jag gör allting och ändå känns det som om jag inte får någonting gjort.

Jag vet att jag har ordnat nästan allt det som behövs, jag har såklart skrivit en lista och det är inte mycket kvar nu att stryka ett streck över.

Jag vet det att det är ganska lungt, men på något sätt så vet jag det inte utan blir stressad över att det är så mycket ogjort.

Hur knäppt som helst.

Ologisk stress som sagt.

Vi har hyrt ett fint hus nere vid Balatonsjön, på bilderna så ser det väldigt vackert ut och jag är respirrig samtidigt som jag stressar runt.

Det är i alla fall härligt att veta att nästa vecka vid den här tiden, så sitter jag vid det där huset och myser i kvällssolen.

Och snart, kanske redan i kväll, så kan jag tänka logiskt och förstå att jag har två dagar på mig att växla in pengarna och det klarar jag lätt, så by by ologiska stress.

Jag var och cyklade på gymmet i dag, tvn var på som vanligt och i dag så var det två program om döden i tv-apparaterna bredvid varandra.

Det var intressanta program och jag tittade på båda två på samma gång, samtidigt som jag cyklade och dessutom så tänkte jag ut vad jag skulle skriva i dag.

I den ena tv-rutan så klättrade två unga killar på Mount Everest med ambitionen att de skulle bli de första i världen som åkte slalom nerför det där jätteberget.

Redan i början så berättade den ena killen, att den andra slalom mannen dog där på världens högsta berg.

I den andra tvn så hoppades en mamma och pappa att deras dotter skulle överleva, hon var 10 år och hade en obotlig sjukdom.

Så i den ena tvn kämpar ett barn för att överleva och någon centimeter åt höger i den andra tv-rutan så dör en ung man, för att han skulle försöka bli den första som åkte slalom ner för världens högsta berg.

Han var också någons barn.

Undrar vad hans föräldrar tyckte om att han pysslade med såna där livsfarliga saker?

Och tänk er nu scenariot att pappan som grät över sin sjuka dotter, kunde sticka in sitt huvud i den andra dokumentären och prata med slalomgrabbarna.

Vad skulle han säga?

Jag har svårt att förstå hur man kan riskera sitt liv för något som egentligen är oviktigt, det är dessutom rätt så egoistiskt, för efter döden så finns det någon som ska leva vidare här på jorden.

Som säkert hellre hade haft sin son/dotter/vän/ make kvar och inte bara ett foto från ett högt berg.

Han som miste sin bäste vän på berget sa:

”Jag har inte varit rädd för att dö, men jag trodde aldrig att det skulle kännas så här tomt utan honom.”

Det finns ju en låt där Jan Malmsjö sjunger:

”Vår bästa tid är nu….”

Den kom jag att tänka på alldeles nyss när det kändes som om jag skulle somna stående i köket medan tevattnet kokade upp, klockan var 17.45 och jag kunde lika gärna ha gått och lagt mig för att sova resten av kvällen.

Okej, min bästa tid borde nu om man tänker årsvis, det är ju ändå sommarlov.

Jag har det också bra i min relation och jag jobbar med ett meningsfull jobb, att ta hand om familjehems tonåringar vill säga, min karriär som förskollärare ska jag ta upp i augusti igen har jag tänkt.

Nästa vecka vid den här tiden, så är jag i ett jättefint hus i Ungern som vi har hyrt i två veckor och jag kom ju faktiskt hem från Yasuragi Kids klockan 13 i dag.

Men det är min bästa pigghetstid jag undrar över, är jag någonsin så där pigg som en mört egentligen?

Nja, jag tycker om att vakna tidigt för att äta frukost, men sen vill jag gärna sova en stund,

Jag är ju ändå ganska alert när det gäller kreativa grejer mitt på dagen, men efter lunch så sover jag gärna ungefär 30 minuter.

På sena eftermiddagen då börjar mina ögon bli trötta och hela kvällen är jag seg som en deg och jag lägger mig ungefär runt klockan 22.

Och jag kan inte skylla på att jag varit hjärnskadad heller ( För högt tryck på hjärnvätskan i tre år, ska vara frisk nu) jag har varit på det här viset så länge som jag kan minnas.

När jag jobbade på dagis så sov jag alltid en halvtimme på min lunchrast, jag letade upp någon tom dockvrå, stoppade i öronpropparna och sov så tungt att jag drömde.

Just ja, när jag har sovit så är jag ju pigg på direkten!

Min bästa tid är alltså direkt efter jag sovit och några timmar framåt.

Hm. Jag hoppas inte min blivande arbetsgivare läser min blogg för vem vill ha en tröttmössa som jag?

Yasuragi Kids var superduper bra, precis som förra året, skillnaden var att vi råkade träffa in premiärdagen och det fanns kändisar här och där, precis som när vi var på Kolmården, men den här gången hade alla badkläder.

Så nu vet jag hur Felix Herngren ser ut i badbrallor, jag har sett att super snälla silver Sara från Bolibompa ser rätt sur ut i verkligheten.

Men det kanske inte är så kul att vara känd och naken i duschrummet med oss vanliga människor….

Jag har varit på skrattyoga med Anders och Sören som skapat Sune & Bert, det var otroligt kul, för jäklar vilket härligt skratt han hade den där Sören.

Om du ser foton från Yasuragi på den där Anders  i någon tidning, så kan det vara jag eller mina barn i bakgrunden.

Vi höll oss strategiskt nära och låtsades såklart inte om att vi kände igen honom från böckerna.

Tjohoooo

I morgon börjar sommarlovet! Vi som jobbar inom skolan har ju en väldigt lyxig tillvaro med tanke på att vi får en massa lov, ändå så finns det lärare som vill förhandla bort uppehållstjänsten och ha vanlig semestertjänst i stället.

Jag måste säga att jag har svårt att förstå hur de tänker: bort med höstlov, jullov, påsklov, sportlov och sommarlov och in med fem veckors semester i stället.

Jag har nästan planerat allt jag ska göra på mitt sommarlov och det börjar i morgon:

Yasuragi kids med min åtta åriga pojke och 10 åriga flicka, vi var där förra året också och det var så suveränt enormt bra! Jag är en stor fan av Yasuragi, där finns stillhet och god mat.

Bra semester på liten tid.

När vi var där förra sommaren så lekte ungarna lite lagom lugnt i vattnet, medan jag låg i en solstol och njöt av att läsa en bra bok.

Ibland så varierade jag mig genom att sjunka ner i härligt varmt vatten och läsa boken där.

Vi klappade oss på kroppen också genom att vi testade Do-In, ett asiatisk träningssätt som är bra för knopp & kropp.

Jag tänkte att jag skulle börja Do-Inna regelbundet, men en gång om året är ju ganska regelbundet eller hur….

Maten på kvällen uppskattade vi både barnen och jag, de fick käka buffé och kunde smuggla extra sushi till mig. På nåt sätt så finns det plats för en massa sushi i min mage.

Dagen efter så badade vi lite till efter frukosten innan vi åkte hem, pigga och glada samt bestämda på att vi skulle göra det här nästa år också.

Nästa år är i morgon, efter skolavslutningen så drar vi till Stockholm, Hasseludden och Yasuragi.

Gud, jag har gjort reklam som om jag vore sponsrad eller nåt, om jag visar den här texten för hotellchefen så kanske jag får sushi till frukost också!

Ps. datorn stannar hemma, så jag återkommer på lördag

Ååååå, jag borde ha skrivit min text för ungefär en timme sen medan jag fortfarande var pigg och glad.

Nu känner jag mig som en urkramad disktrasa och det mina damer och herrar är ingen angenäm känsla.

Nu är jag så jäkla trött och sur som fasen, dessutom så tycker jag att kroppen värker lite på olika diffusa ställen.

Här kommer orsaken till att jag helst vill gå och lägga mig redan nu och ändå är det bara bolibompa-tid:

Min kollega som har klassen de tre dagar som jag inte jobbar, ringde nyss och gav mig MASSOR av uppgifter som jag MÅSTE göra i morgon.

I morgon hade jag redan mycket att göra, genom att det är min sista hela arbetsdag på den där skolan, men det var mina egna saker jag skulle städa bort eller göra klart.

Dessutom så har min superbra-på-att-skjuta-upp-saker till man inte gjort klart cdskivorna med de fina omslagen till ungarna än.

Han kunde ha gjort dem redan i fredags eftermiddag men icke sa nicke, i sista minuten ska det vara minsann.

Jag blir förbannad på mig själv för att jag är så utlämnad till honom när det gäller sånt här, jag vill kunna själv men har inte energin att lära mig just nu.

Jag vill bara lägga mig under täcket och sova ända fram till fredag eftermiddag.

Jag skulle också kunna lägga mig ner på golvet, vevat med armarna, sparka och vråla i högan sky.

Men så gör ingen vuxen kvinna!!

Djävla skit kollega jag har, så där nu sa jag ett svärord i alla fall J

När jag väckte yngsta dottern i dag så sa jag med ganska lätt röst:

”Mamma fyller år i dag”

Hon fattade inte vinken utan började snacka om sina my littel ponys, så jag fick förtydliga:

”Du kan ju säga grattis mamma, för jag fyller år i dag”

Men nej då, hon var tydligen för liten för att förstå vad det handlade om för det existerade bara hästar i hennes lilla skalle.

Jag kröp ner hos min man i sängen i stället och han sa grattis utan att jag tvingade honom, men när jag legat där ett tag utan att det hände någonting mer, så kom den lilla lilla flickan fram inuti mig och jag hörde själv besvikelsen och gråten i min röst när jag frågade:

”Får jag ingen present?”

Fy, får man säga så när man fyller 38 år?

Men det kändes ju så jobbigt att bara vänta.

Jag är väldigt van vid att ingenting händer när jag fyller år, jag har inte en enda släkting som kommer när jag fyller år för de bor alldeles för långt borta.

Jag försöker att inte bry mig, men nu är jag faktiskt inte ensam…..

Min man sa åt mig att äta frukost och så sprang han uppför trappan, efter en stund av smussel så kom de och sjöng alla mina barn och en skäggig hårdrockare.

Och jag fick roliga paket i tigerrandigt presentpapper.

Sen kom posten och jag blev bortskämd av mor och far.

Min kompis i Gävle skickade en dvd med den engelska gamla serien ”Inte Aktuellt”

Dessutom så har jag käkat ungefär hela dagen, så nu är jag nästintill

kräk-mätt.

Men är det födelsedag så är det. J

Det märks att jag har hållit på med det här bloggandet i ett tag nu, det är inte längre livsviktigt för mig att jag lägger ut texter varje dag.

I går så var jag så väldigt trött efter boxningen att jag bara orkade lägga mig i soffan och glo på den engelska deckaren som visades klockan 21, tills jag med möda och med ögon stora som brevlådeinkast (små springor alltså) stapplade in till sängen och sov.

I går så stod våran vän maratonlöparen för de roligaste replikerna när jag pratade med honom i telefonen.

Jag frågade hur det hade gått att springa Stockholm maraton i superduper värme.

Han svarade att han hade stukat foten några dagar före loppet, så han hade bara hunnit springa 2 MIL innan han fick riktigt ont i foten.

Sen sprang han 1 MIL till för att känna om det verkligen gjorde ont innan han bröt loppet.

När jag hör honom berätta detta, så kan jag inte låta bli att undra om grabben är en guldfisk förklädd till människa.

Jag menar, de säger att en guldfisk har typ 4 sekunders minne och ett sånt minne måste man ju ha om man springer en mil på en skadad fot, tänk er nu detta resonemang:

En ond fot dunkar i asfalten och huvudet tänker ”Aj det där gjorde ju ont.”

Benet lyfts för att ta ett springsteg framåt och på den korta tid så glöms smärtan bort, för att upptäcka när foten möter marken igen ”Aj jag har ju ont i foten”.

Osv.

Det måste ju vara så, varför skulle han annars utsätta sig för denna smärta?

En gång om året så har vi brännbollsfest.

Det är inte när som helst under sommaren, utan ligger på den lämpligaste helgen som är närmast min födelsedag. Fast det är ingen födelsedagsfest utan en bra dag att ha brännbollsfest på, jag tycker nämligen att det är pinsamt om det kommer folk som har ”pressat ur sig” presenter fast de knappt känner mig, och jag vill inte ha någon sjungning heller, men tårta det äter vi som av en slump. J

I går så stekte solen över fotbollsplanen så mycket att man fick utomlandskänslor, men ingen gnällde över värmen utan vi grillade våra korvar och som vanligt så hade vi drycken i en stor tunna med is. Vissa drack öl, men vi hade ju tonnisarna hemma så jag höll mig till Cola light.

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att spela brännboll och ibland så får jag till riktigt bra träffar, men sen så ska jag ju springa på det där explosivt snabba viset till nästa kona och det är jag mindre bra på.

Jag är riktigt kass på att ta lyra, så jag ställer mig strategiskt på ställen dit bollen aldrig kommer och klarar mig på så sätt galant, i går kastade jag inte en enda boll.

På kvällen så gick allihop hem till oss och käkade efterrätt, godis och chips.

Sen så sjöng vi in en låt i studion, i år så hade grannen Micke gjort i ordning den gamla hårdrockslåten ”We not gonna take it” som Twisted Sisters sjöng på 80 talet.  

Vi fick vi gå ner i studion en och en för att lägga varsin del av versen på låten, sedan så vrålande vi refrängen tillsammans.

Hemma hos oss så är det ett vanligt inslag på fester att vi spelar in en låt tillsammans och det är en riktig partyhöjare!

I går så var det särskilt roligt för våran granne, pappan till killen som ligger på sjukan med brännskador, var så himla stolt över sin sånginsats.

Han hade nog aldrig sjungit så där förut och när vi lyssnade igenom låten så sa han vid varje genomlyssning: ”Det där är jag” när det var han som sjöng.

Nu måste ju allt mastras, men om någon dag så lägger jag ut låten här så ni får höra på våran sånginsats och gissa vem som är jag.

I väntan på denna sommarplåga så kan ni lyssna på tidigare inspelningar på: www.crummie.com